Utifrån kommande tänkte inte så mycket på att det redan fanns folk i Bortom Bakom. Alberta och hennes krets strövade volangklädda omkring i bygden och såg på allt som fanns bara för deras skull. Träd, tänkte de. Ett träd till. En blomma. Fågel. Ännu ett träd. En urinnevånare. Tre träd. En blomma… nej, fjäril. Urinnevånarna i den nyerövrade landsändan där ingen någonsin tidigare satt sin fot, betraktade de som vilken djurart som helst och skillnaden mellan dem och vildsvin var inte så påtaglig. De ut tryckte sig på ungefär samma sätt och enligt deras skrivbordskalkyler var det den biologiska mångfalden som räknades. Alltså fick Snillet, Lila Gumman och de övriga urinnevånarna leva vidare utan risk för utrotning och förresten var de bra att ha när gräsmattor skulle klippas inför sommarsäsongen.

Att bli betraktade som en homogen skara av de utomsocknes var inget som bekymrade Bortom Bakoms egentliga invånare, tvärtom. De eftersträvade att upprätthålla bilden av likformighet, eftersom varje avsteg från den överenskomna normen ansågs utgöra ett hot mot resultatet av åtskilliga generationers så kallade utveckling.

Titta, sa Ebba till Solke en regnig eftermiddag vid kohagen i Dyngerup och Solke betraktade objektet som hade dristat sig att använda gula gummistövlar i stället för gröna. Hur den över huvud taget lyckats få tag på gula gummistövlar var till en början obegripligt, men så erinrade de sig att allehanda krafs fanns till försäljning i Bortom Bakoms affärer nu när utomsocknes hade letat sig dit. Sambandet mellan tillgång och efterfrågan gällde överallt. Men ändå. Där kom deras granne i gula gummistövlar. Gröna hade alltid dugt, varför ändra på det och var det inte tämligen omoraliskt?

Ska vi förakta honom? undrade Solke. Ebba tänkte. Gummistövelbäraren var ju ändå deras granne och vän sedan urminnes, så de enades om att ha överseende med företeelsen, men först efter att ha kommenterat den.

Du har … nya stövlar, sa Solke och glodde ner på Luddes fötter. Ludde som kommit gående längs den nyskrapade grusvägen stannade och lutade sig över stängselstolpen.

Ja, folk får ha … vilken färg … de vill, konstaterade Ebba likgiltigt och beskådade horisonten. Redan i affären visste Ludde hur kommentarerna skulle låta. Han begagnade sig själv av samma retorik ifall något avvikande uppkom, och hade han kunnat välja hade det blivit ett par gröna stövlar, anständigt gröna och inte dessa societetsgula. Där hade han gått bland hyllorna och letat och letat, men alla gröna var slut, vilket också expediten kunde konstatera vid förfrågan. Det var bara att välja mellan dessa gula och inga stövlar alls, mitt i blötan. Om han bara hade varit förutseende nog och hunnit före rusningen när väderprognosen pratade om hällregn, slagregn, rotblöta och spridda skyfall, men så hade det ju varit det där med översättningen. Snart inföll sista dagen för inlämnande och Ludde hade fastnat på en särdeles svårbemästrad formulering, varför han var tvungen att koncentrat ägna sig åt inomhusgöra i stället för att bekymra sig om normerna. Han visste att de gröna gummistövlarna skulle ta slut, men översättningen måste bli klar. Stod han sedan där i butiken och försökte förneka faktum. Månne det gick att måla stövlarna gröna? Hade de möjligen någon lämplig sprejfärg på lager? Den anställda hade skakat på huvudet. All färg var slut, i alla fall den gröna, men om han ville ha violett fanns det tjugotvå burkar kvar. Ludde resignerade. Gula stövlar betalades till rekommenderat pris även om Ludde åtminstone i tanken övervägde att pruta, vilket han lät bli eftersom prutning inte bara var ett oskick, utan också tog alltför många ord i anspråk. Lika bra att ta emot synpunkterna direkt. Drog han alltså på sig sina gula gummistövlar, kom fram torrfotad, vände sig bort och log innan både han och Ebba följde med in till Solke för att skölja ner en kanna kaffe. De gula stövlarna kommenterades aldrig mer, det räckte som det var.

Nog hade Bortom Bakom förhållit sig obemärkt gentemot resten av världen, men invånarna hade varit desto mindre anonyma sinsemellan. Många tänkte med längtan tillbaka på de dagar när alla kände alla, åtminstone till förnamn, eller åtminstone trodde sig göra det, och den tid när envar reagerade med förvåning inför okända ansikten. Då hade de hälsat på den främmande genom att långsamt höja ett krokat pekfinger samtidigt som de vände sig bort, gick mot ytterdörrarna, drog av sina aromatiska stövlar och ringde varandra för att förhöra sig om vad det var för främmande folk på bygden och vad de hade där att göra. Detta förfaringssätt hade pågått sedan telefonen uppfanns och dessförinnan med, men i takt med att antalet utomsocknes ökade, begränsades kontrollen till att bara beröra de som dök upp i deras omedelbara närhet, och knappt ens då.

Jaså, tänkte Solke en ljusblå morgon när han tittade ut genom frukostfönstret med kaffekoppen halvvägs mot sitt mål. Längre bort bland hagarna försiggick något som för bara några år sedan skulle te sig sjukligt, men som numera var en företeelse värd en gäspning, om ens det. Därför valde Solke att återgå till tidningen som skrev om en pudel som hade sprungit hela vägen från Långkroken till Borga för att hälsa på sin sålda valp. Trots att ögonen följde artikelns rader var uppmärksamheten bruten. Den trötta hundens öde rörde visserligen vid något ömsint i Solke, men det egentliga intresset hade ändrat riktning. Anledningen bakom hans jaså-reflektion var en grupp för honom okända människor som iförda blommiga gummistövlar stod vid stängslet och fotograferade Axel von Färsen. Solke tänkte med stolthet på sin bästa avelstjur som visade fram hornen för de fotograferande, och han tänkte att de gärna fick ta bilder och helst också publicera dem, om tillfälle gavs. Detta var allt och med låtsad likgiltighet sörplade han i kaffekoppen. Tiden innan Bortom Bakom fick sitt namn, skulle han i stället ha sett de okända som ett obekvämt inslag och telefonerat Ebba för att utvärdera situationen. Hon i sin tur hade kontaktat Ludde som trots lika lite information hade kommit med värdefulla upplysningar, och deras gemensamma pusselbitar hade lett till komplett bild av vad och vem och varför.

Att försöka hålla reda på varandra hade ingett Bortom Bakoms befolkning en trygghet som sträckte sig hela vägen från kusten till åsarna. Mänskligheten hade delats in i hemmagjorda kategorier, och efterhand som personer dök upp fållades de in i dessa fack. Två grupper räckte för att förstå sin omgivning, skogsfolk och sjöfolk. Vad som kännetecknade dem båda varierade beroende på vem som tillfrågades, och egentligen var också denna indelning att onödigt komplicera något som kunde förenklas genom lågmält men obestridligt avgörande.

Hon är sån, förklarade en förbipasserande med händerna i fickorna när Lila Gumman en geggig junidag körde fast traktorn i myllan.

Han är sån, försvarade sig Lila Gumman när den förbipasserande följande lördag överdrev redogörelsen av hur hon hade grävt sig ner i myllan den där geggiga junidagen inför vem som ville höra på.

Om någon uppvisade ett beteende som inte överensstämde med den uppfattning omgivningen hade om honom eller henne, var det inte att låtsas om. Ifall skogsfolk agerade enligt sjöfolks karaktär, vilket var emot naturen, valde betraktaren att vända sig bort och le. Att ändra sin uppfattning av personen, krävde alltför mycket energi, och något Bortom Bakoms befolkning hade tvingats lära sig var att spara sina krafter till då de verkligen behövdes. Alltså vidhöll de att omgivningen var som den var för att den var som den var. Dessa påhittade sanningar om varandra försvårades sedan Bortom Bakom svämmades över av främlingar.

En gång gick Finge ut på sin backe, betraktade den eldstrimmiga horisonten och kontemplerade över förändringen som ingen kunde bortse ifrån.

Numera känner de mig inte ens på låtsas, sa hon och stannade kvar i försommarkvällens ljumma vind under vidare tystnad. Att ingen svarade berodde på att hennes lyssnare utgjordes av en ensam koltrast som utan att sörja inte förstod Bortom Bakomska. Sjöng gjorde den, vilket kom Finges vemod att djupna, även om det som vemod betraktat var mer än kluvet.

Bortom Bakoms befolkning fortsatte som de hade lärt sig. De teg. De gick på grisafest eller på kurs. De höll reda på varandra eller låtsades. Ställda inför något obegripligt vände de sig bort, ibland med ett leende, ibland utan och var företeelsen så pass löjeväckande att skratt erfordrades, höll de gärna inne med känsloyttringen tills de var utom hörhåll.

Bortom Bakoms urbefolkning är ett slätstruket släkte, föreläste en utomsockes för en annan på väg hem från semestern.

Ett påstående lika adekvat som orättvist, genmälde den bredvid som studerat diplomati.

Vilken urbefolkning? undrade en utomsocknes från baksätet.

Vad den första hade grundat sitt uttalande på var det skenbara jämnmod Bortom Bakom visade upp både inför varandra och i kontakt med de främmande. Blev det översvämning i emotionerna sparade de sig tills ytterdörren var ordentligt låst från insidan. Därför kände ingen till att Vore efter varje besök hos sin osammanhängande farbror skyndade sig hem för att lägga sig på köksgolvet och hyperventilera. Ingen hade reda på att Solke när ljusen var släckta och ensamheten som mest påtaglig, sträckte sig längst bak bland sin samling av dansbandsskivor för att dra fram Bachs Goldbergvariationer i ett försök att skingra sin längtan. Okänt var också att Puffe en lördagskväll utan grisafest för etthundratrettiofjärde gången snöt sig när Snövit dog av den röda äpplehalvan. Tillvaron handlade om att som människa fungera och i det ingick inga svagheter. Skärsår var tillåtna, liksom brutna ben eller stela ryggar till följd av strävsamt arbetsliv, förutsatt att skadorna visades upp utan klagomål, eller ännu hellre inte visades upp alls.

Det går över, hävdade en bybo från Långkroken.

Jovisst, det är klart att det går över, svarade läkaren när den betraktade bybons ogipsade men brutna arm. Över går det, men på vilket sätt? Kommer du att kunna använda din hand lika bra som förut om du inte låter operera armen så att den får läka i rätt läge?

Operera? Bybon som bara skulle köpa mjölk och finlimpa, ångrade att den gett sig ut bland folk en lördagsförmiddag, när risken att konfronteras med allehanda förståsigpåare var som störst. Operera. Sånt var till för människor som hade fått något invärtes, och förresten hade handen väl inget med armen att göra? Läkaren tvekade mellan att bli resolut och att kapitulera, men valde på grund av yrkesstolthet att hålla en föreläsning som av ren långrandighet kom bybon att tröttna och gå med på att omedelbart bege sig till närmaste sjukhus för behandling. Vad som helst för att få död på läkarens oändliga haranger. Att en människa kunde finna så många ord för ett ingenting. Obegripligt.

Var det inte grisafest på gång fanns inte mycket anledning att samlas. Då höll de sig inne med sina avvikande och för omgivningen okända böjelser, för lika tabu som varje form av ohälsa, var intressen som kunde anses vara till för finfolk. Den litteratur om kvantfysik som Lila Gumman läste, införskaffade hon högst diskret och valde att aldrig diskutera med någon. Sillen var införstådd med den skeptiska inställningen till läsning för nöjes skull och förvarade därför sin bokhylla bakom en borttagbar vägg i källaren. Allt som visades utåt var det praktiska.

Det är allt bra synd att Bortom Bakom slösas bort på urbefolkningen som ändå inte vet att uppskatta värdet av sådant som är vackert, konstaterade en utomsocknes till den som satt bredvid i bilen på väg norrut från semestern.

Ja, instämde den bredvid, dessa vildar saknar förmåga att ta vara på skönheten och ägnar sig bara åt enkla göromål, men det är väl deras bestämmelse.

Vilken urbefolkning? undrade en utomsocknes från baksätet.

De kunde inte ha haft mer fel. Landskapet hade beundrats av Bortom Bakoms invånare i alla tider. De betraktade mandelblomsprydda ängar med bröstet fyllt av hänförelse, tigande. Skogarnas lövsprickning gav dem rysningar, tigande. Havet besökte de när det passade sig, på sommarkvällarna, annars kunde det anses suspekt, men det betydde inte att de inte längtade dit även under förmiddagar i december. Längtan? Om den talade de inte. De gjorde som de hade lärt sig, de teg.