Dragkamp 1/3

 

Dagen var kommen då Bortom Bakoms byar skulle strida om hedern och i var sitt hörn av Finbodas fotbollsplan formerade sig fyra lag bestående av vardera tio personer, samtliga av manlig härkomst. Tätt hopböjda i ringar, varifrån de emellanåt sneglade på varandra för att förvissa sig om fullständig ostördhet, lade de upp detaljerad taktik som skulle bevisa vem som var bygdens mästare. De hade alla förra årets kamp väl bevarad i minnet och som det dessutom hade varit nypremiär, för att inte nämna på Finbodas initiativ, sved det av revanschlusta i de annars så stolta musklerna. Luften stod stilla. Publiken väntade. Också tiden verkade hålla andan och det dämpade mummel som for genom folkmassan tystnade genast när de fyra lagen spände ögonen i varandra och tågade ut mot planens centrum. Någon repris av föregående års nesa skulle det inte bli, hade Finboda bestämt sig för redan när de nyktrat till efter förra sommarens tröstesup. Även den här gången hade de skramlat ihop herrfotbollslagets främsta talanger, samma skara som i fjor med undantag för Sillen som ersattes med Puffe. Detta arrangemang hade de försökt få till stånd också då, när förlusten mot Dyngerup var ett faktum.

Omdrag, hade Klumpen förkunnat inför en nagelbitande församling och påtalat någon form av fusk från Dyngerups sida. Varken domare eller Dyngerup hade haft några invändningar, men när Finboda i alla sportsmannaanda försökte ändra personuppsättning i ledet, masade sig Solke från Dyngerup fram.

Får de det? frågade han med kepsen i näven och domaren, förmodligen korrumperad, dömde till Dyngerups fördel och så måste Finboda dra om mot Dyngerup bara för att åter göra sig till åtlöje. Att Finbodas bästa herrfotbollslag hade lidit nederlag mot Dyngerups gubbar, sega förvisso, men ändå gubbar som inte tränat sedan Nackas tid, hade varit hårdsmält. Klappa kossor och kontemplera över rapsen kunde de hålla sig till, vilket de i år skulle få bli varse.

Lotten avgjorde att Borga skulle börja med att möra Långkroken. Repet sträcktes. Åskådarna slutade tugga på sina senapsdränkta korvar. Kampen som blev jämn och utdragen var för såväl Finboda som Dyngerup ointressant och istället för att se den stillastående kraftmätningen, granskade de varandra i väntan på sin tur.

De är ett år klenare, konstaterade Puffe, men Klumpen som redan var lagom uppretad visste bättre.

De är ett år segare, sa han. Kom nu pojkar.

När pojkarna ämnade fatta tag i repet var det fortfarande upptaget.

Va? Drar ni ännu? sa Klumpen till Långkroken och glodde dumt utmed repet i vars andra ände Borga höll fast.

Håll flabben, svarade Långkroken och Klumpen bort till domaren.

Det börjar bli utdraget, sa han och domaren som redan var inne på sin andra kaffekopp instämde.

Om ni inte blir färdiga snart dömer jag oavgjort, hotade den och då blev det förnyad fart i lagen. Ett litet vilsekommet bi längtade hem till sin svärm efter en alltför lång utflykt till någon rabatt där en bikompis menade skulle finnas en massa smaskens för ett litet bi, och nu irrade det omkring tungmagad av sötsaker och svettig i pälsen på jakt efter någon fin stans att vila sina trötta vingar. Biet dalade ner på vad det misstog för en utblommad backsippa av gigantiska mått, kanade vidare längs något rött och blött för att därefter hamna innanför tröjan på en dragande bybo, där det kände ett behov av att försvara sig. Bybon gol och släppte sitt tag om repet och medan den dansande krafsade sig där den inte nådde, passade motståndarlaget på att vinna. Den korvmumsande publiken kom plötsligt ihåg den egentliga anledningen till att de hade samlats och vände sig åter mot planen där saker hände.

Jaha pojkar, då var det vår tur, gastade Klumpen. Lag efter lag drog och drog och vid eftermiddagens epilog var resultatet ohjälpligt detsamma som föregående år, något som kom Dyngerup att fira med grisafest och Finboda att gå hem och supa ner sig. Skillnaden var obefintlig. Hur Borga hanterade det hela förblev hemligt, men Långkroken, sist även i år, sneglade mot himlen och talade om vädret. Så snart Finboda vaknat upp ur sitt disiga tillstånd, slasade de sig iväg med Klumpen i spetsen för att montera ner välkommenskylten som satt vid infarten till byn åt det håll Dyngerup låg.

Det är oerhört, förkunnade Solke på Dyngerups byamöte.

För att inte säga stötande, instämde Ludde och därmed var saken färdigdiskuterad.

Långkroken anordnade en oktoberfest med bakluckeloppis, ärtsoppa och Nästagårens trio, till vilken alla som inte kunde uppvisa medlemskort i Långkrokens idrottsförening fick betala inträda á etthundra kronor. Samtliga utom de fjorton personer som var medlemmar fann detta såväl oerhört som stötande, men betalade av rädsla att missa något och byar umgicks utan synlig friktion. När kyla kom plogade Solke upp en imponerande snövall längs Puffes infart var tredje dag och Borga som kände sig utanför ringde anonymt till djurskyddsinspektören som därmed ilade åstad för att inspektera Långkroken ridskolas hästar. Med våren infann sig en förväntan som stegrades ikapp med ljusets återkomst. Fyrtio män insåg att det var dags att träna.

Vi drar, sa Puffe när han letat färdigt efter något som befann sig långt inne i ansiktet och så radades Finboda upp bakom lastbilen som stod parkerad utanför affären. Repet hade Sillen förankrat väl i en balk under fordonet och uppför backen skulle eländet, vilket också lyckades inför Sillens beundrande blickar. Han jublade. Han tystnade. Han höjde ett tveksamt finger. Han uttryckte sig.

Häbbelebubbeelleh… vrålade han med viftande armar, men Finbodalaget hade kommit i stämning och tolkade hans gestikulerande som uppmuntran. Ur stånd att hejda sig slet de schabraket över backens krön och först när uppdraget ansågs avklarat stannade de. Det gjorde inte lastbilen. Som den nu kommit i rullning fortsatte den av egen vilja och susade nerför nästa backe, öste fram genom byn så att cyklister, bilister och annat tvingades kasta sig utåt periferin, och avslutade sin vilda färd genom att forcera Klumpens farfars nyansade bokhäck. Farfadern ut. Nyfikna ut. Räddningstjänst ut. Finbodalaget förklarade sig efter befintlig vokabulär.

Ääh, sa farfadern, det här var inget att hetsa upp sig för. Övningen var ämnad för en god sak. Vi stryker streck. Kom pojkar, så sätter jag på kaffe.

Därmed verkade det inte finnas något mer att glo på och var och en vände till sitt, inspirerade av farfaderns förslag, men stannade vid ljudet av en människa som kom flängade mot sevärdheten, ivrigt flaxande och hojtande. Människan pekade och rabblade så svetten stänkte, en känsloyttring som var alltför utvidgad för att behaga Bortom Bakoms befolkning.

Usch, vad den gapar, viskade en bybo till den som stod närmast.

Ja, svarade den närmaste och som det emotionella tillflödet vållade obehag hos den psykodynamiskt obevandrade skaran, valde de att lämna skådeplatsen för att inmundiga lämplig dryck. Folkilsken av allmänhetens ignorans klättrade skrikaren upp i farfaderns päronträd för att därifrån hoppa över till sidan på den omkullvälta lastbilen, stampade med foten och fortsatte uttala sig i hög volym om sakläget. Till följd av det akrobatiska inslaget valde hopen att dröja sig kvar ytterligare en stund, mest för att ha något att prata om senare.

Vad är det där för en, egentligen? undrade någon.

Det verkar som om det är lastbilsåkaren, trodde en annan. På folkilsken utrikiska uttryckte åkaren det oerhörda i Finbodalagets tilltag och där hjälpte varken kaffe eller förlikning. Det slutade med reportage i tidningen, rättegång bevistad av muntra gäng från Långkroken, Dyngerup och Borga, och dagsböter som Finbodas samtliga invånare skramlade ihop till.

Dyngerup insåg att också de måste träna inför stundande dragkamp, ställde upp Solkes dugligaste avelstjur, Axel von Färsen, selade densamma och sträckte repet.

Då drar vi gubbar, sa Ludde till Solkes hemlighetsfulla belåtenhet, för han kände sin tjur.

Hur långt ska vi dra? frågade en lagmedlem och Ludde såg sig om.

Vi drar till andra gärdet, sa han.

Det gör vi inte, tänkte Solke medan de tog valknävade tag om repet och så började de slita med all den kraft som motsvarade generationers proletära stolthet. Ledde till inget. När dragningen var färdig hade de inte rört sig en millimeter och djuret stod där det stod, förvånad över de tios underliga beteende.

Vad var det jag sa? sa Solke och smällde med hängslena, och trots att han ingenting hade sagt visste de alla vad han menade. Nio ansikten vände sig bort och det var inte bara fysisk ansträngning som färgade deras kinder röda.

Nog ska vi kunna rubba han, menade Ludde. Dra.

Än en gång slet de i repet, men nu hade tjuren begripit innebörden och valde dels för retfullhetens skull och dels för att drottning Kristina betraktade honom från hagen intill, att backa och gubbarna följde motsträvigt och svärande efter ända bort till stenmuren där de måste erkänna sig besegrade, vilket också kom Solkes ära förnär.

Står han inte och flinar? frågade han sneglande mot Axel von Färsen som övervägde att själv ställa upp i tävlingen efter sommaren. Han vände sig mot drottning Kristina och blinkade.

Visst står belätet och flinar, konstaterade de allihop och därmed hade laget arbetat upp en präktig irritation, grep åter tag om repet och denna gång skulle Axel von Färsen minsann flina lagom. Solke lutade hela sin tyngd åt motsatt håll. Ludde åkallade alla husgudar han kände till. Någon tog i så han fes, men allt var tillåtet, för inte heller de ville göras till åtlöje inför kossan som från andra sidan stängslet hade gjort en paus i idisslandet. Tjuren tröttnade och gav med sig. Av denna oväntade medvind föll de åt alla håll, medan det nu fria djuret brölade fram över de krälande männen.

Aj, min tå, jämrade sig Ludde.

Aj, mina revben, klagade Solke.

Aj, min bukspottkörtel, kved den som släppt både sig och repet och så tvingades Dyngerupslaget lastas in i diverse fortskaffningsmedel för att på närmaste sjukhus laga vad som behövdes. De övriga lagen frustade i morgonkaffet åt lokaltidningens redogörelse, förnöjda åt eventuella skavanker i förhoppning att dessa skulle ge fördel åt de andra.