Dragkamp 2/3

Snart stod det på för Dyngerup att försvara sin mästartitel. Folk trängdes för att begapa tillställningen och med vidgade näsborrar möttes de fyra lagen, slet av raseri sönder tre rep innan domaren kommenderade fram en kätting och så fortsatte de att dra tills det stod klart att segern tillhörde Finboda som därmed skyndade hem för att av salighet och gammal vana supa ner sig. Kränkta av att för tredje gången komma sist ställde Långkroken till med ett av lyx och överflöd tilltaget gille, utan att bjuda en endaste en. Musikanterna dånade på ett sätt som gjorde det omöjligt för objudna att missförstå vad som var å färde och att arrangera en fest av den dimensionen utan att annonsera i lokaltidningen var inte bara oerhört, utan togs också som en öppet fientlig inställning gentemot resten av världen, det vill säga Bortom Bakom.

En halvtimme före nästa gryning vaknade Dyngerup till toner av ett annat slag, rullade upp sina gardiner för att bringa klarhet och förfasades. Röken bolmade svart och hög över alla de tunnland råg som gick till spillo, medan det rusades ut ur hus efter slangar och kannor innan någon kom på att larma brandkåren. Finbodas frivilliga brandkår var fortfarande full. Trots det larvade de upp från golv och rabatter, ty hedern (och den var viktig) sade dem att ett larm var ett larm och skulle som sådant betraktas med allvar.

Ja kan köja, sa Puffe och kröp ihop till en snarkande boll vid passagerarsätets benutrymme. Klumpen som inte bara hittat nycklarna, utan även rätt nycklar flinade upp sig i triumf och så vinglade de iväg en försvarlig bit innan Klumpen måste tvärbromsa.

Va ä vi på väg? frågade han och Sillen tog saken filosofiskt.

Vi ä på vä ti … hick … himmelen, svarade han och lutade sig fram för att peka. Där.

Inte kom larmet fån … där, protesterade Klumpen.

Naej, sa Sillen och log rart.

Var kom ramlet ifån … då?

Dyngesup … tror jag trallalla.

Därmed ljusnade Klumpen och lutade sig tillbaka med en känsla av att allting hörde samman.

Jaaaa, suckade han och mindes. Dyrepupp …men … va ligge Dyegupp … hupp?

På det fick han inget svar. Sillen hade fastnat i en inre monolog om de fundamentala byggstenar uppå vilka existentialismen vilade, åtminstone trodde han det själv och kunde inte släppa tanken på att han fanns. Om han nu gjorde det. Han vände sig till Klumpen för att fråga. Klumpen fanns. Älskade Klumpen.

Du ä min bästa ovän, utbröt Sillen och över både den repliken tillika den omfamning som därpå följde skulle de båda senare lägga en barmhärtig glömska. Vad Sillen däremot kunde frambringa i denna nödens stund var en annan hågkomst.

Dygelupp ligge däåt sa han och vippade med handen mot den redan inslagna vägen. Klumpen vände så hastigt att det blev smutsigt runt Puffe. Innan ekipaget tagit sig ur sina logistiska umbäranden, fått fram vad som behövdes och siktat vattenstrålen där den gjorde minst förödelse, hade den mer långväga räddningstjänsten redan fått situationen under kontroll. Ändå rådde sorg hos Dyngerup. Eldsvådan hade lagt under sig tillräckligt för att göra såväl ekonomisk som biologisk för att inte säga estetisk skada, för vilken de höll Finboda ansvarig.

De tog god tid på sig, gossarna. För malliga för att smutsa ner sig med ordinärt arbete, förstås, menade Lila Gumman och Ebba nickade.

Månntro de fjuttade på? försökte Ludde.

Den gemensamma sinnesstämning var alltför vredesröd för att göra plats för andra insikter än fientliga och därför bortsåg de alla från att Finboda varit inkapabla till någon som helst verksamhet sedan dragkampstävlingen. De nickade samstämt, kallade till byråd och insåg att adekvat åtgärd måste vidtas. Därefter skenbar fridfullhet.

Efter ett träningspass satt Finboda herrfotbollslag i omklädningsrummet och svettade ner bänkar och golv samtidigt som de talade taktik och fyllde på med ny vätska. Mitt i Puffes redogörelse om hur bollen hade rullat i en vinkel om tjugofyra komma fem grader fjorton minuter och tretton sekunder in i en av halvlekarna, upplät Sillen sin stämma.

Vattnet smakar snusk.

Det blev tyst. Detta var en iakttagelse samtliga bybor hade gjort under den tid som vattnets unkenhet successivt hade förvärrats i Finboda, men först nu när någon muntligt konstaterat vad de alla anat, blev vattenkvaliteten mer undermålig än i ensam tystnad. Till och med doften överträffade smaken. För sent. Som om det krävde ett uttalat konstaterande om vattnets uselhet för att konsekvensen av att inta detsamma skulle inträffa, reste sig alla på en gång och tävlade bort till omklädningsrummets enda toalett. Klumpen hann först. I valet mellan att sätta sig eller böja sig förblev han stående och resultatet var att likna vid en miljökatastrof. Hans lagkamrater spreds åt alla håll på jakt efter lämplig vrå att jämrande krypa ihop i.

Detta var anledningen till att den tidigare utmattningsdeprimerade städerskan tre dagar senare äntligen tröttnade på riktigt, tvärvände i dörren av synen och stanken och flyttade utomsocknes där hon började studera statsvetenskap och internationella relationer, vilket ledde till en välbetald heltidstjänst på ett imposant departement där hennes uppgift blev att på andra sidan planeten med framgång medla i någon hopplös konflikt vars upprinnelse ingen längre kom ihåg. Det tog förstås tid, men det hände.

Krälande och stönande plågade sig laget igenom en omklädning som visserligen skulle gå till historien, men som historia betraktad förblev okänd utanför föreningslokalens väggar eftersom det enda vittnet gav sig av från Bortom Bakom utan att yttra ett ord. Hela Finboda vred sig i magplågor och det blev antibiotika, utredning och ingenjörer, medan Dyngerup myste i hemlig vetskap om orsaken bakom Finbodas förorenade vatten.

Du är duktig du, berömde Solke drottning Kristina.

När det hela var åtgärdat och tillbaka till ordningen, försvann vattenkännarpersonal bakom sina skrivbord där de fortsatte klämma ihop gem till långa girlander, men försvann gjorde inte Finbodas misstankar.

Dyngerup, väste Sillen som hade gått ner från sextiosju till sextiotvå. Dyngerup.

Kreativiteten började frodas i samtliga av Finbodas garage. Det spikades och sågades och hjälptes åt och länge dröjde det inte förrän de pendlare som en morgon skulle passera byn från Dyngerupshållet möttes av vägspärrar. Klumpen anmälde sig frivillig som utkik. Utrustade med hagelbössor, uselt humör och en mormors kanonett satt de med kaffetermosar och inväntade de den första trafikanten och kvart över fyra slängde Klumpen kaffet i diket.

Här kommer första lodisen, hojtade han. Är ni beredda?

De var beredda. Klumpen fram. Inför hans respektingivande gestikulerande saktade bilisten in och vevade ner rutan.

Hallå i bilen, yttrade Klumpen och kände sig myndig. Allt väl idag?

Öh … jo … svarade bilisten.

Körkortet tack, kommenderade Klumpen och bilisten började automatiskt rota i sin väska innan de besinnade sig (bilisten alltså, inte väskan) och skådade rakt in i Klumpens högra öga.

Är du polis?

Klumpen svarade jakande och upprepade sin begäran, men då kontrade bilisten genom att be att få se på legitimation, tack. Klumpen pöste upp sig, grävde fram börsen ur bakfickan, bläddrade bland sina plastkort och eftersom det hade hunnit bildas en tutande kö blev det lite skyndsamt. Han sträckte fram sitt kort som bilisten granskade en halv sekund.

Medlem i spritfabriken? sa den och räckte tillbaka kortet. Grattis. Se nu till att avlägsna de här dumheterna som snälla små gossar.

Jaså, du är allierad med Dyngerup, din kretin, brölade Klumpen och bakom honom närmade sig hans bygemenskap med höjda vapen. Det kunde de tänka sig att första bil skulle börja trilskas. Förenade i anden bistod de varandra i intentionen att omvända bilisten.

Vänd om, gastade Klumpen. Här kommer ingen Dyngerupsbo förbi.

Jamen jag … försökte bilisten, men när gardet drog ner mungiporna till knävecken såg den det för säkrast att krångla sig ur situationen och ta en annan väg. Nästa trafikant fram.

Vad är det här för skoj? protesterade den.

Skoj? Fram med lappen fåntratt. Är du från Dyngerup?

Va? Har inte du med att göra.

Svara, plattnacke. Är du från Dyngerup?

Nej men …

Kan du bevisa det?

Bevisa? Hör nu här, ni har ingen rätt att …

Rätt? Du är ju fruktansvärd. Vänd om. Nästa.