Dragkamp 3/3

Långkroken blev inspirerade och byggde barrikader över samtliga infarter till sin by.

Ajamen, sa en bybo som uppifrån en emmafåtölj på toppen betraktade spektaklet, hur ska vi själva komma ut? Långkroken kliade sig i nacken, tog bort ena vallen, körde ut byns samtliga bilar och byggde åter upp barrikaden, satte ut en vaktpost vid vardera infart och gick hem och drack kaffe. En moster i Borga ville känna sig delaktig. Hon bläddrade i katalogen, fann numret och lyfte luren.

Hallå? Har jag kommit till Radiotjänst? Jo, det är så att jag vill anmäla teveinnehav hos samtliga invånare i Finboda. Ja, Finboda. FINBODA. Eff, i enn, be … Va? Jaså. Jo, jag råkar veta att de allesamman sitter och spelar Bingolotto om lördagskvällarna.  Jojomänsan. Där sitter de och snaskar gotter och kryssar i och sen bär det iväg till något gille med helstekt gris och … Va? Finboda, sa jag ju. Nej, Finboda. Ajamen, hör du inte människa? Fi… Ja, just det. Då har du antecknat det nu då? Är det säkert det, att du har gjort en ordentlig notering? Utmärkt. Ja, tack för mig. Va? Vad jag tycker om Bingolotto? Jo, det är det bästa som har hänt sedan televisionsapparaten uppfanns, men jag föredrar att sitta hemma ensam och spela, faktiskt. Jag menar, tänk om jag vinner, det vill jag inge att någon ska veta. En gång vann jag en årsförbrukning av kaffe. Tänk om det hade kommit ut i bygden. Då hade de kommit rännande här och tiggt kaffe. Det skulle se ut det. Jodå. Va? Eh … njae … jag har inte betalat tevelicensen av den enkla anledningen att jag inte har någon teve. Nej. Nej. Nu får du väl ändå begränsa dig. Jag har ingen teve, sa jag ju. Bingolotto? Vad är det? Ajamen … jamen … Men snälla du … Jaja, då har jag väl teve då. Ja, anteckna du mig också. Ha en trevlig dag själv. Adjö. (Klick). Vilken förfärlig människa.

Kränkta av Finbodas logistiska manöver maskerade sig Dyngerup med malätna yllehalsdukar, gömde sig bland bokträden och hoppade på Robin Hoodskt manér fram för att hejda alla varutransporter till Finboda, vilket gav önskat resultat. Affärens hyllor tömdes raskt på varor utan att fyllas på med nya. Solke slaktade en gris eller två och försåg sina bybor med valda delar, och Ludde delade med sig av sin inkokta vinbärssylt. Ebba bidrog med att tömma potatisbingen och fördela mellan Dyngerups hushåll. För övrigt köpte de vad de behövde direkt av lastbilschaufförerna innan de viftade iväg dem åt samma håll de hade kommit. Om nätterna gav sig representanter ur såväl Finboda som Borga, Långkroken och Dyngerup av till varandra för att krossa så många rutor de orkade och nådde upp till, punktera så många däck de hann och vandalisera i största allmänhet, allt efter kreativ förmåga.

Vid denna tidpunkt hade lokaltidningen, chockad över det myckna arbetet, fått sällskap av rikstidningarna, riksradion och riksteven. En oerfaren reporter stack fram näsan för att fråga vadan begynnelsen till detta tumult? Den tillfrågade mulnade.

Är du inte med oss, är du emot oss, morrade den rätt in i kameran och vände ryggen till. Krigskorrespondenterna tillkallades. Fredsmäklare tillkallades, men kapitulerade inför uppgiften. Militären tillkallades, men stod handfallen. Hela vintern rådde fullskaligt krig med fyra definitioner på undantagstillstånd i Bortom Bakom, och att som invånare i en by våga visa sig i närheten av någon av de andra var förenat med fara för en annan. Löpsedlarna skrev med feta bokstäver.

Folkilsken Finbodabo: Vi ger oss aldrig!

Explosion i Borga. Dyngerup i glädjetårar.

Långkroken kroknar: Det var Borga som började.

Snön smälte, till skillnad från bygdens hjärtan. Det som verkade vara vapenvila, var egentligen bara passiv väntan på nästkommande dragkampstävling som genom en tyst överenskommelse ansågs vara kulmen på rådande omständigheter. Att krevader upphörde berodde på att det hade kommit att bli en aning enformigt och att inga attacker i form av fönsterkrossning genomfördes, hade sin förklaring i att inga fler fönster återstod att krossa. Bidade de sin tid och den kom. Tillfällig nedrustning gjorde det möjligt för trakten att samlas på den fotbollsplan där dragkampen skulle ske.

Är inte stämningen lite tryckt? undrade Sillen, men Klumpen flätade till honom över hjässan. Den från utlandet tillkallade domaren torkade sin panna, reportrar rapporterade i sina direktsända kameror, fotografer tog bilder med objektiv som tillät den att hålla sig på avstånd och publiken hade delats in i för ändamålet specialbyggda läktare. Domaren räknade upp lagen. Dyngerup, Borga, Långkroken och Finboda sträckte på sig i den ordning de presenterades, medan publiken hurrade och buade efter behag. När domaren läste upp Lillmosa stelnade alla till. De vände de sig gåshudigt om för att få syn på tio rosaklädda damer med tofsar i håret vinka glatt mot kamerorna. 

Lillmosa … viskade Solke till den som stod honom närmast och försökte undvika vibrato. Lillmosa … Ja, de kan få vara med de också.

Den närmaste försökte sig på ett försmädligt flin, men Lillmosa hade den effekt på lagen som kunde förväntas och bleka och darrbenta bävade de fyra ursprungliga lagen inför sin uppgift. Det lottades att Lillmosa och Finboda skulle börja.

T-t-t-a det så nätt va, ropade någon från Borgalaget, så ni inte d-d-drar omkull dem f-fullständigt.

Såväl publik som deltagare fann uttalandet lustigt och vågade sig på att flabba. Domaren intog sin position och repet sträcktes. Det hela var över på några sekunder. Finboda såg på varandra medan de i brist på annat borstade bort grus och gräs från sina förut vita byxor. Det hade varit lika enkelt som nesligt och de enda som hoppade av glädjefnatt var de toftbeprydda tjejerna som lade armarna om varandra och tjoade ut sin lycka. Publiken sneglade än åt höger, än åt vänster och slog av ren artighet ihop händerna till något som skulle likna applåd och i skydd av det klappande ljudet viskade de inbördes. När de båda lagen ställde sig på led för att skaka hand såg flickorna upp på sina motståndare med genuin glädje.

Bra jobbat, sa de, men allt de möttes av var slappa handslag och bortvända blickar. Finboda formerade sig. Att överklaga var inte att tänka på och att be om omdrag för någon riktig eller påhittad förseelse var uteslutet, eftersom de alla visste att eventuell revansch skulle leda till samma resultat. Lillmosa var Lillmosa och hade alltid varit. Puffe övervägde att redan nu gå hem och supa ner sig, men Klumpen hejdade honom.

Du vill väl se Långkroken göra mos av dem?

Så förklarade han för sina lagkamrater att de hade förlorat för att de inte hade varit beredda på jämlikt motstånd, medan Långkroken insåg allvaret.

Tror du på det själv? frågade Puffe.

Det gjorde inte Klumpen, men här gällde det att rädda den stolthet som gick. Långkroken drog och mötte samma öde som Finboda. De båda byarna sällade sig till varandra för att utvärdera läget.

Kan det vara något fel på repet? filosoferade någon innan de allihop vände sig till Borga med uppmuntrande tillrop.

Det är inget fel på repet och det vet du om, svarade den närmaste, det är fel på Lillmosa.

Att uppmuntra Borga hjälpte inte och när det tre byarna under Lillmosas och nu också publikens glädjefnatt, gick samman för att snacka taktik med Dyngerup, var det med bestörtning. Inte nog med att de skämde ut sig inför varandra, det skedde också inför omvärldens blickar och kinder hettade när tankarna gick till de kameror som riggats upp överallt.

Får töser göra så? frågade Ludde.

Töser får göra mycket. Särskilt när de kommer från Lillmosa, suckade Klumpen.

Därpå vidtog överläggningarna som de alla visste skulle leda till inget. Lillmosa väntade tålmodigt medan männen tipsade och sporrade. Dyngerup mot Lillmosa. De drog.

Jag vill supa, sa Ludde när resultatet stod klart. Trettionio andra hade samma önskan, men Klumpen skakade sorgset på huvudet.

Vi har inte fått några spritleveranser på länge, konstaterade han.

Det där med leveranser, sa Solke, ska vi nog ordna med. Till dess håller vi till godo med var som finns i min lada.

Så lomade de ut från fotbollsplanen medan jublet yrde i bakgrunden där Lillmosa svarade på reportrarnas frågor.

Hur känns det?

Naaee, det känns jättebra.

Ni hade övertaget direkt. Hur har ni förberett er?

Naaee, vi har tränat lite.

Lite? Ni måste ha styrketränat sen ni var bebisar.

Naaee, styrka har ingen betydelse. Teknik däremot, men framför allt och det är det viktigaste, mental träning.

Mental träning?

Naaee, med tankekraft kommer vi långt.

Fyrtio män viftade undan de journalister som ville ställa sina viktiga frågor.

Ingen kommentar, sa de och begav sig till Solkes lada där de söp ner sig. Så snart dimman lättat hjälptes de åt att lägga barrikaderna i skyttegravarna. Några dragkampstävlingar anordnades aldrig mer i Bortom Bakom.