Kulturhuset 

 

Kultur är sånt som folk ägnar sig åt efter klockan fem, förkunnade Överhövdingen i Centrallortens församlingssal. Förbryllad tystnad lade sig inför denna klokskap, och den insåg den att den måste göra ett tillägg (Överhövdingen alltså, inte klokskapen.)

På kvällen.

De församlade andades ut av att de förstod. Efter klockan fem på kvällen brukade samtliga köra körkortslösa personer till träningar och tävlingar, vänta och huttra och diskutera senaste grisafesten, medan de snoriga ungarna larvade omkring som om de begrep vad de sysslade med. Alla dessa kvällar. Alla dessa kaffetermosar och smörgåsar med rökt skinka som förhandlades bort i utbyte mot en halv med ost och två albyl. Alla dessa små som skämde ut sig genom att ställa sig bakom målet och kräkas. Alla dessa sönderslagna näsor till följd av trätan som utbröt i duschen efteråt. Alla dessa påkörda rådjur på väg till och från, och alltihop efter klockan fem. På kvällen.

Nog är kultur något som försiggår i livets marginal, fortsatte Överhövdingen rörd över sin egen förmåga att lägga orden, men eftersom så många utomsocknes känner till Bortom Bakom nuförtiden ska vi bygga ett kulturhus. Förslaget vann omedelbart bifall hos inte bara de sju inbjudna, utan även hos de etthundratolv som kommit ändå och applåden varade ända tills den slutade. Överhövdingen myste. Den hade väntat sig motsatt reaktion hos allmogen och radat upp en lång lista med motargument till alla invändningar. Som människorna i salen nickade och log ömsom mot varandra och ömsom mot Överhövdingen, var utsikterna i stället goda att hinna hem till teven som skulle visa ett underhållningsprogram om tolv utomsocknes storstadsbor som släpptes ner med helikopter på hälleberget och försedda med molotovcocktails och Kalasjnikovs förväntades ta sig hem bäst de förmådde, itusargade inte av älg och räv utan på grund av inbördes konflikter. Egentligen var Överhövdingens möte ämnat som en formalitet där de sju inbjudna (av lojalitet och för släktfridens skull) skulle bejaka förslaget i all diskretion, men av mystiska anledningar spreds alltid vetskapen om sammanträdena till allmänheten som envisades med att masa sig fram och delta. Vanligtvis satte de sig på tvären, men inte i kväll. De kurser som emellanåt erbjöds Bortom Bakoms befolkning hade uppenbarligen gjort verkan och eftersom protesterna mot kulturhuset uteblev, återstod bara att presentera detaljerna, dricka upp sitt kaffe och tacka adjö.

Precis som nu ska kulturhuset ligga bredvid järnhandeln, men ena väggen ska bestå av glas och entrén ska flyttas till …

Här tvingades Överhövdingen avbryta sig för det sorl som vidtog redan vid järnhandeln och nu såg skaran på varandra med rynkade pannor. Länge stod det inte på förrän sorlet övergick i tigande men fientlig begrundan och Överhövdingen som inte ville riskera att förändra den ursprungliga stämningen avvaktade. Tystnaden pågick. Några kliade sig på hjässan. Andra sörplade fundersamt i kaffekoppen. Den kaka som skickades runt saktade farten som om också den behövde en tankepaus. Överhövdingen anade att halva teven skulle ta slut innan mötet var avklarat, något som bekräftades av att Snillet upplät sin stämma.

Ska vi riva banken, menar du?

Bankdirektören bleknade. Med darrig hand höjde den armen som för att komma med ett inlägg, men ångrade sig och väntade i hopp om att ögonblicket skulle gå över. Inte bara bankdirektören svettades, utan i alla led spreds oron.

Där har ju jag alla mina pengar …

Nu började samtliga uttrycka sig med den emfas som frammanas så snart ämnet lutar åt den egna ekonomin. Någon i mitten ansåg att det väl ändå inte kunde vara meningen att de stackars förskrämda slantar som den tjänade på sitt såväl psykiskt som fysiskt påfrestande arbete skulle försvinna med banken. En annan tyckte att den påstådda arbetsinsatsen inte var något att skryta om, men behöll tanken för sig själv och uttryckte i stället något om att den skulle skriva och klaga.

Hur många pengar har du i banken, frågade en till höger, men den till vänster påstod sig inte ha räknat dem och valde sedan att tala om regnandet. Överhövdingen hade av tidigare erfarenhet tagit med sig en hammare och började äska tystnad samtidigt som det blev djupa hack i bordet. Att den bad dem alla att hålla snattran var det ingen som ville höra, men tystnade gjorde de ändå eftersom det var omöjligt att förfasa sig med den som satt närmast på grund av hamrandet.

På andra sidan järnhandeln, era pajasar, sa Överhövdingen. Efter en längre stund av reflektion vågade sig någon längst bak till höger komma med ett påstående.

Där ligger ju biblioteket.

Ja? sa Överhövdingen. Alla väntade på att den längst bak till höger skulle fortsätta sitt invändande resonemang, vilket den också gjorde efter den stund det tog att formulera nästa tanke. Är inte det för litet?

Jo, det är för litet, sa Överhövdingen i tron att ha fått medvind i debatten. Därför ska vi också bygga till en våning.

Alla satte ner sina öronlösa kaffekoppar på krackelerade fat, därefter utbröt tvärtystnad. För att slippa riskera eventuella frågor, undvek de ögonkontakt genom att studerade sitt arvegods och låtsas begrunda att det småblommiga porslinet varit med redan då farmors mormors morfar höll sitt första grisagille. Skedar som hade rört rörde inte mer. Kakor hade stannat halvvägs till munnen. Allas underläppar hängde slappt utom Solkes eftersom kaffet då hade runnit ut. En förarglig odör spreds genom salen, av nervositet förmodligen, men som allas intellekt var upptagna på annat håll var ingen förmögen att utreda vem som var den skyldiga. Överhövdingen beskådade dessa tomma ansikten och lät en tanke glida hem till soffan och teven, med vetskap om att de båda bara var att glömma. Ögon stirrade rakt ner, men när situationen blev väl utdragen, vändes blickarna försiktigt upp och den förvirring som de speglade i varandra skänkte dem alla tröst och en känsla av tillhörighet. Så ingen annan begrep heller. Skönt. Det var så förtvivlat ensamt att tro sig om att vara den enda som led brist på förstånd. Till slut upplät Vaja sin stämma.

I två våningar? Ska ena planhalvan vara på entréplan och andra på övervåningen?

Att hon så tydligt hade formulerat vad de alla grunnat över, gjorde församlingen så pass avslappnad att någon gick bort för att öppna ett fönster. Odören slank så småningom ut. Överhövdingen kliade sig och undrade var hon menade med planhalva.

Ajamen, förklarade Vaja, bibliotekets yta är inte så stor att där får plats en hel fotbollsplan, möjligen en halv. Menar du att vi ska dela upp planen i två våningar? För min del tror jag att det medför en del logistiska problem rent bollsligt. Ett alternativ vore att riva järnhandeln. Förstås.

Järnhandlaren bleknade. Munnen öppnades, men stängdes utan resultat. En bakifrån kommande hand lade sig tungt på axeln och järnhandlaren vände sig om för att möta bankdirektörens förstående blick. Järnhandlarens vånda lindrades i nästa sekund.

Här ska inte rivas någon järnhandel, dånade Överhövdingen som gärna fördrev regniga eftermiddagar med att botanisera bland urvalet av varmförzinkad trådspik och vars närmaste vän var just järnhandlaren. Vaja hade äntligen tröttnat och och önskade bringa klarhet i soppan så att hon kunde komma hem till teven någon gång.

Hur har du tänkt få plats med en idrottshall på bibliotekets yta?

Etthundranitton par ögon riktades mot Överhövdingen.

Idrottshall? ekade den och kände hur tyget klistrades fast mot ryggen.

Ja, du sa att den nya idrottshallen skulle byggas bredvid järnhandeln och eftersom den inte ska ligga där banken är måste den vara där biblioteket är.

Det som till en början tett sig så friktionsfritt skulle från och med denna sekund förvandlas till en seg kamp, det insåg till och med Överhövdingen som övervägde att släppa hela projektet genom att i stället föra in samtalet på Bortom Bakoms kommande obligatoriska kurser. Då brukade folket bryta upp med ursäkter om koklövar som måste filas, oavsett om de hade kossor eller inte. Ändå valde Överhövdingen att strida för sin sak, inte så mycket för projektet i sig, utan mer för att den självutnämnda rollen som överhövding inte skulle förlora i aktning.

Vem har pratat om idrottshall? Jag sa kulturhus.

Ja? Är inte det samma sak?

Överhövdingen drog efter andan och frestades att instämma. Om befolkningen levde i tron att det som byggdes vid sidan om järnhandeln precis där biblioteket låg, skulle resultera i en idrottshall, skulle bygget inledas, fortlöpa och avslutas utan vidare ifrågasättanden. Tanken var onekligen förförisk, men gallrades genast ut. Att föreställa sig reaktionerna vid invigningen då det gick upp för dem alla vad ett kulturhus egentligen var, gjorde vem som helst matt. För att inte nämna alla insändare undertecknade av förbannade bybor. Överhövdingen skulle tvingas prata sig hes av att göra avbön efter avbön och sådant tär på såväl respekt som prestige. Därför förklarade Överhövdingen med överdriven artikulation och utan att bli avbruten innebörden och behovet av ett kulturhus. Det blev ord om bibliotek. Om tidningsrum. Om föreläsningssal. Om konsthall. Allt medan auditoriet teg och lyssnade. Långt efter att Överhövdingen avslutat sitt pedagogiska inlägg, avbröt Vaja tystnaden.

Tidningar läser vi hemma vid frukostbordet. Föreläsningar är det ingen som orkar lyssna på. Konstnärer ställer bara ut på påsken hemma hos sig och böcker är det ingen som lånar. I alla fall inte här. Filialen i Finboda kan jag inte svara för. Flytta hela biblioteket till Finboda. Bygg en idrottshall i två våningar. Det där med planhalvor löser vi.

Oh, så bra hon talade, Vaja. Det nickades och klappades händer, men som kvällen var hunnen ända till teveslutet hade Överhövdingens mod sinat. Den drämde hammaren i bordet så att flisorna flög, upplät sin stämma och talade.

Alla orter med självaktning har ett kulturhus. Må vara att ingen kommer att begagna det, men det ska finnas och det ska ligga i Centrallorten och inte i någon fjösig bortibygdenby som Finboda. Att deras fjuttiga skolbibliotek har fler låntagare än vårt bibliotek hör inte hit. Har ni glömt att det kommer många utomsocknes hit från huvudstaden om somrarna? Vi måste ha ett kulturhus att visa upp. Det ska vara konsthall och tidningsrum och föreläsningssal och bibliotek och det ska vara två våningar för det har kulturhus. Idrottshall har vi redan två stycken. Renoveringen av den ena blev färdig i våras. Den andra byggdes för ett år sedan. Det är inget fel på dem. Det ska bli ett kulturhus har jag ju sagt.

Många ord på en gång och det tog tid att smälta dem alla. Någon som förra hösten alldeles frivilligt hade deltagit i en studiecirkel om privatekonomi ville veta hur spektaklet skulle finansieras.

Sponsorer, svarade Överhövdingen snabbt och sneglade först på järnhandlaren och därefter på bankdirektören. Båda bleknade. Och så ska vi anordna en så kallad insamling. Dessutom finns det bidrag att söka för sånt här. Filialen i Finboda håller vi hädanefter stängd under somrarna. Det blir för dyrt med vikarier.

En Finbodabo som satt mitt i församlingen blev folkilsken och reste sig upp.

Till skillnad från Centrallortens illitterata invånare kan vi i Finboda läsa. Vi lånar böcker och vi läser dem. Särskilt på somrarna.

Ingen från Centrallorten tog illa upp, eftersom hälften inte visste vad illitterat betydde och resten antog att det hade att göra med matlagning. Överhövdingen lugnade den uppretade bybon genom att försäkra att även det nya kulturhuset i jämlikhetens namn skulle hållas stängt under somrarna. Att det kostade alldeles för mycket att driva en sådan dumhet kunde envar begripa.

Det säger du bara för att göra mig glad, genmälde Finbodabon med skeptisk uppsyn och frågade om Överhövdingen kunde gå ed på det, på vilket Överhövdingen svarade med att höja högra handen och svära en lagom lång ramsa som hade blidkande effekt. Nog retade det enstaka viskande klungor att så snopet bli förvägrade en ny idrottshall när det hade varit så nära att förverkligas, men som alla argument blivit framlagda var det bara att resignera. Därmed enades de om kulturhusets tillblivelse.

Finboda såg sin filial stängas i början av juni, något de kompenserade genom att låna på sig travar med den kriminallitteratur som krävdes under sommaren och lånade ut till varandra efterhand som de hade läst ut. En från huvudstaden kommen sommargäst slog ut med händerna mitt i det lilla folkbiblioteket och gav röst åt sin indignation.

Ska ni stänga nuuu, det e ju nu vi eee här. Finbodaborna himlade med ögonen bakom hyllorna och vände sig bort och teg. Log gjorde de inte.

Det färdiga kulturhuset höll öppet hela sommaren, men av lojalitet till sin egen håla vägrade Finbodaborna sätta sina sandalklädda fötter där. Följden därav blev att det nya kulturhusets nyanställda bibliotekarier och konsthallsrepresentant, en skara bestående av Överhövdingens syskons skyddslingar, Överhövdingens två närmaste vänners anhöriga och en miljöskadad drul som behövde något att göra, var de enda som bevistade lokalerna (med undantag för en beigefärgad farbror boende i Centrallortens periferi som varje dag klockan elva och fjorton trädde in för att begagna sig av kulturhusets välstädade toalett). Föreläsningssalen låg tyst. Konsthallens väggar lyste vita eftersom ingen konstnär med självrespekt ville ställa ut där hur mycket magen än kurrade och tidningsrummet kunde endast erbjuda de obefintliga gästerna gratistidningar. Prenumerationer var bortom all möjlighet till följd av sprucken budget. Järnhandlaren hade ökade skulder, men som den var bästa kompis med bankdirektören var räntan ingenting att tala om. Denna overksamhet började sekunden efter att invigningen var avklarad.

Invigningen ja. Den förflöt förutsägbart. Överhövdingen bjöd in alla Bortom Bakoms invånare genom en annons i tidningen. Det kom sju. En av dem frågade om vägen till närmaste busshållplats och resten kom förbivinglande på väg hem från en grisafest som de redan hade förträngt, stupade framför entrén och blev liggande.

Arrangören surnade till, ställde in, sköt upp och en ny annons annonserade ny invigning med tillägget att det skulle bjudas på gratis korv med bröd. Allmogen putsade sig fina, tog sig ut ur stugorna och trängdes framför det nya kulturhusets ingång där de tittade upp mot andra våningen. Fönstren var stora och blänkande och bakom ett av dem syntes någon som vinkade allt vad den förmådde. Till följd av gratis förtäring kände sig folket vänligt stämda och vinkade tillbaka så att senapen stänkte. Överhövdingen pustade sig fram till entréns översta trappsteg, blåste upp bröstkorgen och började hålla ett tal som de alla låtsades lyssna på genom att nicka och le och då och då vinka upp till den på andra våningen.

Det är väl en sån där funktionär, viskade en till den som stod närmast. Det ska nog bli fyrverkerier.

Kära Bortom Bakom … (konstpaus) … hjärtinnerligaste gratulationer till … Här började Överhövdingen undra över det myckna viftandet och anledningen till att de alla riktade uppmärksamheten så högt upp, men fortsatte tala sig rörd utan att vidare fundera på det. När det efter många och långa ord var dags att klippa bandet som utgjordes av en byskolas flagglina, sönderfrätt av åtskilliga somrars brännande sol, fanns inget erforderligt verktyg att tillgå. Korvarna började ta slut så varken kreti eller pleti fann anledning att stanna, och av deras bortåtvändande rörlighet fick järnhandlaren brått att låsa upp järnhandeln på jakt efter en sax. Genast tjöt larmet.

Ajamen, stammade järnhandlaren som nervös av såväl oljud som förargliga kommentarer ställde sig att trycka på alla avlarmningsknappar för att få hejd på sirenen och därmed minimera vad som för lång framtid skulle bli en rolighet för alla utom för järnhandlaren själv. Nu gjorde det inget att korvarna var slut. Med intresse betraktade de den stackars svettiga järnhandlaren och alla övriga arrangörer som fjantade runt i butiken för att hitta hyllan med saxar, medan Överhövdingen i skydd av tumultet knöt ihop linan som fallit sönder av sig själv. En arrangör ut med något vasst och till tonerna av järnhandeln skars knuten bort och kulturhuset förklarades invigt.

Entrén låstes upp för allmänheten och ur for den som de alla kände igen från andra våningen. Folkilsken och arbetsklädd, bärande på en verktygslåda och kaffetermos gav den luft åt sina känslor på det främmande språk de alla hade hört tidigare hos grannar vars kök måste renoveras. Någon som en gång gått en kurs åt psykologihållet räckte den troligen svärande personen sin halvätna korv, vilken den i flykten slet åt sig och hivade iväg så att den landade med ett plums i fontänen. Folk vände sig bort och log, utom en som var lite nervöst lagd.

Det är så oroligt här på torget, viskade den med ynklig stämma.

Verktygslådebäraren försvann ut ur Centrallorten, vidare söderut och över havet i en båt där det serverades ångkokt plattfisk som gav hälften av passagerarna parasiter de aldrig blev kvitt, hamnade i sitt barndomsland, men stannade inte där utan fortsatte längre och längre söderut tills den kom till en av hibiskus översållad ö där den studerade till modist och förälskade sig i en molekylärbiolog som fem år senare skulle få en utmärkelse som gjorde dem båda så ekonomiskt oberoende att de skulle kunna ägna hela dagarna åt att läsa roliga seriemagasin om de ville, men det ville de inte.

Den gormande verktygslådebäraren var borta från torget. Larmet larmade inte längre. Både Överhövdingen och järnhandlaren hade tack vare en vinkelslipsförsedd yngling räddats ur bankens oljetank, i vilken de hade gömt sig av spontan nervvärk och begynnande utmattningsdepression. De båda gjorde inte mer än att stå tigande och flottiga i ett hörn, tills ögonblicket behagade gå över. Tristess utbröt.

Nu ska det bli gott med lite teve, konstaterade folksamlingen och skingrades. Visserligen var det tjutfritt i nejden, men larmet hade gått direkt till larmcentral och därför kom Finboda frivilliga brandkår farande, men om det var den forna folksamlingen ovetande.

Har det ätits korv? frågade Sillen snopet när han klivit ur ekipaget och såg mot de nu tomma grytorna. Längtansfullt lyfte han på locken och rörde med korvtängerna i spadet medan han förhörde sig om möjligheten att det skulle finnas någon kvar någon annanstans. Överhövdingens smorda mungipor som hittills pekat neråt, ändrade riktning. Ingen hade varit intresserad av att ställa sig närmare entrén än tio meter, av rädsla för att fångas in i kulturhuset som av en dammsugare, och nu verkade det trots allt finnas en möjlighet att få förevisa Bortom Bakoms nya stolthet.

Kanske finns det mer korv här inne, svarade Överhövdingen och ledde in Puffe och Sillen. Finbodas för tillfället ofrivilliga brandkår följde artigt med på rundturen. Så gjorde även järnhandlaren och vart de gick bildades oljiga fläckar.

Här, sa Överhövdingen och svängde ut med armen så det skvätte på bokryggarna, är avdelningen för mesopotamisk poesi.

Jaså, sa Puffe och torkade sig i ansiktet. Där borta, fortsatte guiden, finns en … en … ajamenvaf…

Längre bort hade järnhandlaren lutat sig mot väggen och somnat. Överhövdingen dit och väcka. De avancerade iväg bland bokhyllor och annat utan att låtsas om att den fem gånger tre meter långa gobeläng som prydde väggen där järnhandlaren tagit sin lur och som dessutom var tillverkad av Överhövdingens närmaste anhörigs närmaste vän med konstnärsambitioner, nu skiftade i färg.

Ingen korv, alltså, muttrade Sillen i brandbilen på väg hem till Finboda.

Du kan få min, sa Puffe och grävde i jackfickan. Jag hittade den i fontänen så den är alldeles ren. Sillen lyste upp och tog emot korvhalvan. De två åkte vidare genom skymningslandskapet och i en så här intim stund vågade sig Puffe på lite filosofi.

Tänk att det finns så mycket böcker, sa han.

Mmm, svarade Sillen. Uppmuntrad av svaret fortsatte Puffe tala.

Jag läste en bok en gång.

Jaså, sa Sillen, vilken då?

Det har jag glömt.

Jaha. Vem skrev den då?

Det minns jag inte, sa Puffe som började ångra att han erkänt sin litterära bedrift, det kunde tolkas som förhävelse.

Var den bra?

Skitbra, sa Puffe. Den bästa bok jag läst. Ja, den enda också, men ändå.

Bortom Bakom flög förbi utanför fönstret och när Sillen svalt sin sista tugga upplät han sin stämma och talade.

Vad handlade den om?

Puffe kliade sig i nacken och förklarade att den handlade om en präst som söp och levde rullan och som därför slutade att vara präst och gick in för att bara supa och leva rullan.

Vilka fester, alltså.

Sillen vände sig bort och log.

Ja, det gick förstås illa för han på slutet, fortsatte Puffe.

Jaså, sa Sillen.

Ja, han gifte sig och blev ordentlig.

Sillen sjönk långt tillbaka i sätet och längtade hem till sitt eget nötta exemplar av den bok Puffe hade läst. Han tänkte på hur väl den skildrade svårigheterna i att vara människa, kampen i att finna sitt jag och hur besvärligt det är för människor att leva både med och utan varandra. Särskilt tänkte han på hur väl den satte ord på kärlekens irrgångar. Om det teg han.

Ja, ser vi inte upp hamnar vi där allihop, sa han i stället. Puffe flabbade.

Ja, vänta bara, genmälde han utan att ana att det var just var Sillen gjorde. Medan väntan pågick tröstade han sig genom att gå ner i källaren, ta bort den löstagbara väggen och välja i bokhyllorna som bland annat innehöll Lagerlöfs samlade verk, tända lampan vid snickarbänken och läsa ett kapitel eller tre.

Är det inte ett underligt bygge? sa Puffe och Sillen ryckte till. Hade han tänkt högt?

Vad då för bygge?

Kulturhuset förstås.

Jo, det är underligt. De teg båda två medan Puffe saktade in för att släppa förbi älgen som hade bestämt sig för att korsa vägen. Djuret blev medvetet om sin publik och sträckte lite extra på halsen för att ordentligt visa upp sin krona som den just hade vunnit en utmärkelse för på älgarnas krongala.

Beundra mig, tänkte älgen där den i skenet av strålkastarna elegant spatserade över asfalten. Ögonblicket var snart över, men dröjde sig kvar hos både Puffe och Sillen. Längtan ansatte Puffe, men för att inte väcka några misstankar körde han lika försiktigt som innan. Snart nog skulle han komma hem och gå direkt ner i källaren, fösa bort hyllan framför den dolda dörren, låsa upp och ta på sig sina fläckiga kläder. Redan visste han vilka färger han skulle klämma ut på paletten och han skulle måla älgen precis som den var, med blänket i ögat och alla de tio taggarna. Om det teg han.

Varför hade de byggt ett stort vitt rum? undrade han i stället. Alltså, en hel ovanvåning som bara är stor och vit och tom. Men jag är väl för korkad för att begripa.

Det kanske ska bli en filial till vårdcentralen, försökte Sillen och så vände de sig båda bort och log.