I den lilla biografsalongen placerade sig herrfotbollslaget längst bak med Klumpen i mitten, om vardera sida hade han några centerspelare som i sin tur flankerades av några yttrar och därefter satte sig reserver och målvakt och en liten gubbe som ingen visste namnet på, men som vid varje match stod bakom målet och flinade.

Pst, sa Puffe och gjorde en gest mot en lagkamrat några stolar bort. Kamraten spejade åt höger och vänster och fiskade fram pluntan som under största diskretion gick från mun till mun. November hade haft svalkande inverkan på cyklisterna som tvingats trampa hela vägen från Klumpen, en sträcka på inte mindre än en halv kilometer. Utmed vägen passerade de Sillens hus. Så när som på en utelampa var det släckt.

Vad … hupust … ska … huff huff … Sihillen … flås … utomso … ho … ho … cknes?

Ingen svarade på Puffes fråga, inte så mycket för att ingen hade något svar, utan för att de inte orkade. Kylan hade hunnit gripa om dem och en plunta i all harmlöshet kunde väl inte väcka anstöt, däremot befarade laget att de måste dela med sig till övriga biogäster om vätskan uppdagades. Därav smusslandet. Molla gjorde entré. Puffe visste inte varför, men han sträckte lite på sig när hon vände sig om och nickade. En efter en steg in i salen och satte sig och när en mormor placerade sin högt uppsatta frisyr framför Molla skymdes sikten upp till femtio procent och sedvanlig aktivitet tog sin början. De sittmöbler biografen hade att erbjuda bestod av stoppade stolar i rader och i sidan av varje stol fanns en liten hasp som krokade fast stolarna i varandra. När till exempel en mormor satt i vägen för Molla, var det bara för Molla att haka loss sin stol och flytta den en aning fram åt höger. Resultatet blev att den bakomvarande fick Mollas hårknut i filmdukens gyllene snitt, men löste problemet genom att haka av sin stol och göra en undanmanöver. Därmed var det allmänna flyttandet av salongens samtliga stolar igång, under det att fredagens övriga roligheter avhandlades.

Vilken tur att vi fick tag i en taxi, sa någon som för en minut sedan satt på andra raden, samma rad som nu var upplöst i ett meanderornament.

Ja, svarade hennes närmaste, men så beställde vi ju redan för ett halvår sedan. Jag kände på mig att det skulle bli gille just idag, och hade det inte blivit i Dyngerup så hade det blivit någon annanstans. Vänta det kom en mitra i vägen. Sådärja.

Varför har du fått ett horn i pannan? frågade en farmor en mormor.

Mormodern kände på sin röda bula och svarade att farmodern inte behövde vara fräck för det tydde bara på avundsjuka och förresten hade farmodern haft ett horn i sidan förra sommaren, så det var bra med det. Vad mormodern syftade på var en söndag med festligheter i Centrallorten då farmodern till följd av för spetsiga klackar hade vinglat rakt in i blåsorkestern där en innerligt flåsande farfar utbröt ett högt ciss och krokade fast sitt instrument runt farmoderns höftben. Farmodern hade bleknat och lutat sig mot närmaste lyktstolpe medan farfadern inspekterade och konstaterade att det fick bli frakt till närmaste operationssal innan det gavs vidare möjlighet att tuta fler toner i den luren. En sådan neslighet skulle mormoderns aldrig utsätta sig för, men att däremot få en bula i pannan tydde bara på att hon var ett offer för obegripligheter hon inte kunde rå för.

Där går jag, sa hon, oskyldig och hederlig på väg till biografen och så landar en servisattiralj rakt i huvudet. Titta bara, här är den och får jag tag på människan bakom attentatet ska jag berätta för den vad den är värd.

Mormodern rotade i sin väska, visade fram ett senapsglas som fick farmodern att hoppa upp och ner av återhållen munterhet, vilken hon kamouflerade genom att flytta några hack åt vänster. Vana som de var vid församlingens ommöblering, väntade biografföreningen med att starta reklamen tills alla var nöjda med sin plats.

Samtidigt som filmen projicerades på duken öppnade Sillen pärmen till sitt nötta exemplar av boken som enligt Puffe handlade om en präst som super och lever rullan. Fåtölj med tillhörande fotpall var nerburna i källaren och på bordet intill hade han dukat upp sin egenhändigt bakade sockerkaka med citron, en ask med turkisk konfekt och två kannor kaffe som skulle räcka hela natten. Allt lystes upp av en femgrenad kandelaber och ytterligare ljus fanns i reserv. Tryggt bakom de förtäckta fönstren sjönk han ner i den mjuka dynan och läste första meningen. Äntligen.

Biosalongens besökare sneglade på varandra så gott det lät sig göras i dunklet. Det här var ju inte roligt, i alla fall inte vad de begrep. Kanske var humorn alltför komplicerad för att tilltala enkla fotbollare, tänkte herrarna längst bak, något ingen av dem var intresserad av att erkänna och därför flabbade de lite emellanåt som för att visa sig intellektuella, men eftersom ingen av dem skrattade samtidigt blev stämningen en aning underlig. Även resten av publiken gjorde några försök till spontan humörhöjning, med samma resultat som bland herrfotbollslaget. Molla med omnejd vägrade skratta förrän det blev roligt. De inledde tittningen förutsättningslöst, övergick till att lägga armarna i kors, för att senare utan att själva vara medvetna därom, klänga sig fast vid den som befann sig närmast. När tretton minuter av filmen hade avverkats var allas känseltrådar beredda på vad som helst. En osynlig best försökte inte bara driva sina offer till vanvett, den ansträngde sig också att göra detsamma med publiken. En man på duken lade sig givetvis att sova. Betraktaren anade att det var det dummaste han kunde göra och undrade om personerna som befolkade trakten där den osynliga härjade aldrig hade sett på film. Den sovande låg på vänster sida så avslappnad att saliven började droppa ner på hans örngott och scenen fortsatte minut efter minut utan variation, vilket kom tittarna att undra om det var dags för genrebyte. Så rycktes täcket av. En mormor blev så skräckslagen att hon flängde upp och skrek allt hon förmådde. Hennes vrål orsakade allmän skrämselepidemi och i skydd av varandras gastande gav de ytterligare utlopp för sin oväntade emotionella belastning, allt medan den osynliga i filmen gjorde processen lång med sin nya leksak.

Bakom kulisserna försökte biografföreningen kväva sin förtjusning, men de kunde lika gärna ge upp. Styra pekade och fnissade in absurdum åt en granne till en granne som hade satt sig på huk i sin grannes knä och bet på knogarna. Som det verkade hade grannen inte märkt att det nu satt någon i dess knä, eller så låtsades den inte om det. Ställa måste stödja sig mot Dona och bådas tårar rann utför kinderna av befriande munterhet.

Som de rycker och gestikulerar, viskade Styra alltjämt pekande. Tror ni det finns något popcorn kvar i de där burkarna?

Nej, svarade Ställa och torkade tårarna med Donas scarf, de får vi sopa upp och sälja en gång till nästa vecka.

Vi får nog byta stoppning på stolarna också, sa Dona, men det är det värt.

Fixa var oförmögen att yttra sig för hon var lika uppslukad av filmens handling som de betalande och stel som en isglass stirrade hon på duken där offret hade tagit slut. Svettiga och flämtande försökte publiken återhämta sig, men den ondsinta manusförfattaren tillika regissören, valde att stegra spänningen, vilket kom Klumpen att frambringa sin desperata stämma. Han hävde sig upp, tog fatt i den framförvarandes rufsiga huvud och lutade sig så långt fram han kunde med sträckt hals.

Ajamen, kör din förbannade grobian, kööör, gol han och fäktade med armarna åt lastbilschauffören som precis hade uppenbarat sig på filmduken. Den förbannade grobianen körde inte och snart skulle vara ur spelet. Han hade hoppat ur förarsätet för att göra vad män måste göra när det fanns träd i närheten, men hans visslande avbröts när han kände ett järnfast grepp runt sina anklar. Den osynliga som dittills hade haft en ansträngande natt, gitte inte längre leka med sina utvalda, utan släpade som på ackord med sig lastbilschauffören direkt till slukhålet i marken trots alla förtvivlade böner, och allt som fanns kvar av föraren var musiken som strömmade ut genom den öppna lastbilsdörren till tonerna av hans avgrundsvrål som aldrig ville ta slut. Klumpen nästan grät. Resten av publiken flämtade och gnydde. Biografföreningen gratulerade varandra. Fixa stirrade med munnen som ett brett streck. Vi lämnar scenen.

Har du varit utomsocknes, frågade Alva med chokladbollar i magen och Finge svarade genom att nicka. Alva och Vilken väntade på en fortsättning som de visste inte skulle komma och Finge teg som hon alltid gjorde när hennes bakgrund var föremål för samtalet.

Det har inte jag, sa Alva, men jag skulle vilja.

Jag med, sa Vilken.

Vart skulle ni vilja åka? undrade Finge, men då glodde barnen på henne som om de inte förstod var hon menade, vilket de heller inte gjorde eftersom allt utomsocknes var detsamma för dem. Jo, nog hade de läst om olika länder och platser i skolan, men för en unge som hade indoktrinerats att tro att Bortom Bakom var det enda som behövdes, var det svårt att föreställa sig utomsocknes som annat än utomsocknes. Finge väntade.

Jo, sa Alva förvissad om att hon var på väg att göra bort sig, till eh … någonstans där … där det växer djungel. Och finns jättehöga vattenfall.

Och tigrar, sa Vilken.

Och drakar, fortsatte Alva och Finge log utan att vända sig bort.

Sillen nöp med tumme och pekfinger om en välbehövlig konfektbit, sög på den och vände blad, omsluten av sin egenvalda källartystnad. 

I biosalongen lät det desto mer, men nu var anledningen en annan än förutsägbara hoppatilleffeker. Filmen hade avbrutits. Det var i sig inget ovanligt, men ytterst ovälkommet. Som ingen film lyste upp rummet satt samtliga och höll andan i nervös väntan på att projektorn åter skulle komma igång. Proceduren begärde att någon ansvarig (i det här fallet Dona eftersom Styra och Ställa var för flamsigt sinnade och Fixa befann sig fortfarande i samma förstenade pose) hämtade fjärrkontrollen, ställde sig framför första raden och började trycka på allt som gick att trycka på. Många var knapparna och Puffe som starkare än någonsin längtade efter att självmedicinera, böjde sig ner och famlade efter pluntan. Förargligt nog fanns den inte där han hade ställt den, vilket berodde på att fler än han hade anammats av samma behov, men om det var han ovetande. I tron att pluntan hade fösts längre fram av hans vilda sparkande kröp han ner på golvet för att nå och andades ut i samma ögonblick han fick tag i den och gjorde ett hastigt ryck. Den framförvarande for upp med ett tjut. Lagom till att filmen sattes igång fick publiken skåda en dans som paralyserade dem alla.

Uäää, den är hääär, ylade kusinen som steppade upp och ner på stället. Den tog taaaag i miiig, ur vägen plattnackar.

Därmed började han fly ut ur det hemska stället för att aldrig mer komma tillbaka, åtminstone inte innevarande år. I sin färd mot utgången välte han stol efter stol så att alla hamnade i en förfärlig röra, och gick det inte att välta så lyfte han både stol och person på adrenalinstinna armar och hivade iväg allt vad han kunde. Publiken duckade. Alla skrek. Individer som upplevde sig hotade eller kränkta beroende på humör, påbörjade enskilda slagsmål som avbröts endast av den flyendes irrande framfart. Snart var tumultet fullständigt och längst bak satt Puffe och insåg att han var den vållande. Om det ämnade han tiga.

Kan jag hjälpa att det inte är lätt att begripa skillnad mellan plunta och ankel, och i ett biomörker dessutom? tänkte han och övervägde att börja tycka synd om sig själv. Han såg sig om och övergav tanken på självömkan för att i stället känna sig lite imponerad av resultatet av sin handgriplighet. Kanske var det någonting att skryta om? Nej, ingen skulle förstå sig på hans insats och han började i stället gräma sig. Distraherad från filmens hiskeligheter reste sig Klumpen.

Mojna folkmassa, mojna, röt han för alla krafter och som han kunde låta. Församlingen frös i sina rörelser.

Nu upphör vi med verksamheten innan vi rör till det ännu mer, dundrade Klumpen och den trygghet som infann sig till följd av en så resolut stämma fick dem alla att sansa sig, leta upp något eller någon att sitta på och vända sig mot filmduken. Väl där syntes det sista av någon som försvann ner i ett slukhål, men vid det laget förmådde de gloende inget annat än att svettas. Kusinen med anklarna svettades han med, men hade redan hunnit långt ut på bygden.

I sin fåtölj sträckte sig Sillen efter ett kaffekoppsöra och sörplade.

Hos Finge hade barnen föreslagit ett tärningsspel som hon skickligt förlorade allteftersom kvällen pågick.

När alla biroller och även huvudrollen gått åt, blev det osynliga monstret uttråkat, insåg att det var dags att söka nya jaktmarker och därmed rullades eftertexterna fram. Lamporna tändes. Folk betraktade konsekvenserna av denna udda komedi. En mormor stapplade ut, stödd på någon ur en självhjälpsgrupp som samtidigt försökte hålla ihop sin iturivna blus. En annan såg undrande ner på sin hand i vilken hon höll en beaktansvärt rejäl hårtuss, dessutom så krampaktigt att hennes nygjorda naglar hade grävt sig in i handflatan.

Vems är denna hårboll? tänkte hon som själv var ordentligt blonderad och gömde hårtussen i fickan på väg mot utgången.

Två bybor lyfte upp den granne som de hade begagnat som stolsits och bar den med sig ut för att skicka vidare till någon som var behörig att laga den. Överallt vittnade blessyrer om vad som försiggått under filmvisningen och med gapande munnar tog sig biobesökarna uti kvällen där taxibilar väntade på att transportera dem till Ebbas gille. Bara Molla satt där hon satt. Stel i ryggen och med uppspärrade ögon såg hon på alla namn som behövdes för att färdigställa ett sådant praktverk, men utan att förmå läsa. Puffe såg hur det var ställt och hade just samlat ihop tillräckligt med mod för att gå fram och bistå henne i fasan, när två hemstickade typer hann före och tog henne under var sin arm för att leda henne ut. Herrfotbollslaget samlades vid sina cyklar.

Vi far, brölade Klumpen och de for. En procession med spagettiserade benrörelser vinglade fram, tagen av rysarrysningar och för mycket vätska, välte unisont vid övergångsstället, stånkade sig upp inför gloende bybor som hade flinat om det inte var för att deras sinnen var på vakt mot annat, och fortsatte sin färd med Klumpen i täten.

Hemma hos Finge hade Alva och Vilken kommit på delad förstaplats, men trots att de visste att Finge fuskade till deras fördel var det något de inte nämnde, utan låtsades bli både överraskade och glada för att inte söndersmula hennes tro på sin egen pedagogiska kompetens. Vuxna var så känsliga. Finge insåg att barnen genomskådade henne, men ämnade fortsätta sitt omvända falskspel för att se hur länge de tänkte låta henne förlora innan också de spelade så uselt att de lyckades få lägre poäng än hon. Hon pekade på sin nya kreation.

Det är dags. Kom ungar.

De trängdes i hallen med jackor och kängor och Bjässe, som följde med ut bara för att göra vad hundar måste göra när det finns träd i närheten, innan han lade sig på verandan i väntan på deras återkomst.

Vi går ut på ängen, sa Finge och barnen följde efter.

I en källare hälldes det upp ännu en kaffeslurk och ett nytt kapitel påbörjades.

Sedan en halvtimme hade cyklisterna trampat fram på en liten stig, rikligt försedd med rötter och stenar som misshandlade både cyklar och svanskotor, men att ingen misströstade berodde på att genvägen var Klumpens idé.

Det här blir bra, pojkar, hade han övertygat laget om när de svängde av från landsvägen och in på en grusväg som smalnade av alltmer ju längre in i skogen de kom. Ingen protesterade då och ingen tvivlade på hans omdöme nu, däremot yttrade sig den som befann sig längst bak.

Plikten kallar, pep han och eftersom fler bar på samma problem, gjordes halt bland tall och gran för bevattning av novembertuvorna.

Jag har glömt sätta i batterier, sa Finge på ängen där hennes modifierade nautofon skulle invigas. Vi får ta ficklampans batterier. Sådärja. Prova nu Vilken. Vilken sträckte fram halsen mot apparatens mikrofon.

Eh … hej, sa han.

Det där lät för ynkligt, sa Alva. Jag får. Så tog hon i lite mer än Vilken med sitt hoande och ekot cirklade genom nejden och kom Bjässe att lyfta sitt sömniga huvud.

Vad var det? väste en lagkamrat och hoppades att ingen skulle våga komma med adekvat analys, men en målvakt bekräftade vad de alla anade.

Det lät som något från en avgrund, sa han med ofrivilligt vibrato.

Ni har sett för många komedier, sa Klumpen och flinade, men svalde nervöst och kommenderade dem alla att se till att skvala färdigt.

Föga belåten med ljudstyrkan började Finge justera olika knappar och rattar på maskinen, blåste genom hängande rör och räckte tillbaka den till Alva och Vilken med uppmaningen att ta i allt var de orkade. De förde mikrofonen tätt inpå sina ansikten och fyllde lungorna långt och länge innan de ylade ut sina skärande barnaröster. Bjässe tvärsatte sig upp.

Vad var det? tänkte Sillen i sin källare, ryckte på axlarna och vände blad.

Ebba avbröt vevandet i grytan för att lysstra, rätade på sin bastanta lekamen, insåg att det inte var någon idé att försöka begripa och återgick till att kakaopudra såsen. Ett hårigt herrfotbollslag stelnade till i sitt förehavande, knep ihop om strålarna och stirrade ut i mörkret. Så kom avgrundsvrålet igen.

Fly, era spolmaskar, flyyy, gastade Klumpen och aktivitet utbröt. Skorna fläckades ner av ryckande händer i kombination med ofärdig nöd. Skinn klämdes i halvstängda gylfar. En välriktad högernäve konfronterade en målvaktsnäsa samtidigt som åtta målvaktständer begravde sig i Puffes svål och detta i kamp om den rosa damcykeln som stod dem närmast och som alla gjorde anspråk på att äga. Bjässe for fram på verandan och för första gången sedan valpstadiet fann han anledning att rikta strupen mot den svarta himlen och uttrycka sin vilsna hundsjäl. Han gol ut all sin samlade längtan efter ett liv i karg vildhet där han tillsammans med sin flock rusade efter den graciöst skuttande kvällsmaten för att därefter sitta under nymånens skära, nos mot nos med en varg vars hemligheter han aldrig skulle få dela. Alva och Vilken gol åter i tratten. Bjässe lämnade sin veranda och försvann ut i natten med sitt gensvar. Herrfotbollarna pustade fram efter förmåga. En av dem glömde bort hur det förhöll sig och slängde cykeln över axeln och sprang. Förbi alla sina cyklande kamrater rände han, vilket inspirerade de sista att bli de första. Under tiden de allihop passerade varandra med en hastighet som skulle förvåna vilket annat motståndarlag som helst, knappade Bjässe in på dem med sin desperata längtan efter samkväm.

Vänta på mig, snälla flock, skriade han med blicken inställd mot de röda ögonen som guppade bland träden.

Vänta på mig, snyftade Klumpen och hörde hur den osynliga flåsade honom i baklyktan, men när han övergiven av sitt lag välte med cykeln insåg han att det var slutet på Klumpen. Monstret skulle utan hänsyn till några böner släpa honom med sig till slukhålet i marken där allt som återstod var en evighet av ångest. Resignerad låg han där han låg med slutna ögon och kände hur monstret blötte ner hans ansikte och slickade honom i örat. Hade Bjässe kunnat rodna skulle nosen glöda av skam.

Det här luktar tamt, konstaterade han och lämnade den som han hade misstagit för att vara sitt hundhjärtas dröm, lämnade Klumpen och återvände i lågsvansad lunk tillbaka till sin älskade veranda för att aldrig någonsin tala om saken.

Den kan vara bra att ha, sa Finge utan att barnen frågade varför.

I Finbodas biosalong höll Styra upp en pappkartong i vilken Ställa öste ner uppsopade popcorn, medan Fixa ordnade stolarna i prydligt hophaspade rader.

Tänk om vi tog i för mycket, sa Dona, tog emot kartongen och började sortera bort begagnade snuskuddar och uthostade löständer.

För mycket? undrade Fixa.

Ja, sa Dona och blåste rent ett popcorn innan hon lade tillbaka det. Jag gissar att det blir process och rättarting.

Äsch, efter kalaset i Dyngerup kommer de inte att minnas något av den här kvällen. Ja, hela helgen kommer att vara ett enda minnesglapp.

Så städade de sin kulturvidgarsal, hällde de rena popcornen i glaslådan på disken, tog på sig kappor och baskrar och trippade hem till Dona för att hjälpa henne att tömma hennes vinflaskor, under det att diskussionen rörde sig om möjligheten att vara banal och radikal på samma gång och somnade sedan täckta av yllefiltar på soffa och fåtöljer, medan raspiga skivspelartoner ljudade fram något med stråkar och en ensam klarinett.